Dagen började med alla el salvadoranernas favoriträtt: poposas! Det är egentligen ingen frukosträtt, men funkar där med. Rätten äts i hela landet, hela tiden. När man frågar någon här ifrån om vilken mat dem tycker bäst om är det alltid den rätt som kommer upp. Som Maria skulle ha sagt så var det intressant och väldigt annorlunda smak. Rätten är gjord på majsbröd, (smakar bara majs) och är fylld med böner och ost. Efter att man har tryckt i sig två stycken poposas och lite flingor var det dags att göra sig färdig för dagens äventyr.

Bussen rullade fram till hotellet. Den glada busschaufför var lika glad som vanligt och stog där med sitt breda leende och hälsade;- ”buenos días” (god morgon) till alla. Tror nog jag ska smuggla med han hem så han kan stå utanför mitt hus och vara glad! Men efter några trafikköer och vändningar så kom vi till slut fram till vårat mål.

Vårt mål var skolan Externado San José. Det var en super fin skola med väldigt många elever, runt 2000 stycken! De började med att dela in oss i grupper, varje grupp fick två guider var och då var det dags för en rundvandring på skolan. Guiderna var jätte bra, och dem pratade väldigt bra engelska, bästa vi har vart med om hittills av eleverna, tror jag i alla fall. De hade en pool, en egen kyrka som var super fin, stor aula, basket/handbolls/fotbollsplaner och framför allt stora ytor att röra sig på ! Helt fantastiskt, tyckte nog vi alla .Men att vi märker en stor klassskillnad mellan skolorna, det  råder det ingen tvivel om. Rika har det lättare att komma till en bra skola, och på grund av det så kan dem få ett bra jobb i framtiden, som i sin tur leder till att deras barn blir bortskämda med bra skolor. Även kostnaderna att gå på de olika skolorna är mycket varierande.

Hejsan!

Hemma hos Andrea

På en del ställen var det fortfarande mycket vatten

Det var en tidig morgon idag, redan halv 7 var det frukost. Många var trött från gårdagen och därför var det inte alls någon bra uppslutning på morgonens fys. Men halv 7 bjöds det på ost- och skinkomelett som vi alla tycker smakade bra tillsammans med ananas och vattenmelon. Vårat rum hade försovit oss i morse så vi hade väldigt bråttom. Men inget kunde gå fel en sån bra dag som denna, strålande sol och 20 grader redan klockan 8 på morgonen.

Dagens första aktivitet var på Jose Ingenieros. Till skillnad från de andra dagarna vi varit där så var det verkligen fullt. Skolan hade precis öppnat igen för eleverna efter att skolan varit stängd på grund av allt regn som varit. Man hörde redan utanför att det var folk på skolan, full ståhej var det. Väl inne på skolan blir vi visade till olika klassrum. Ingen visste vad som hände och när vi kommer in möts vi av applåder men ingen vet hur vi ska besvara dem så vi stod bara där och tittade. Det kändes väldigt fånigt men när vi kom till andra klassrummet började isen smälta och vi sa vad vi hette och frågade lite frågor och sa att vi var tacksam för att de tog emot oss här i El Salvador. För så är det verkligen, vi blir omhändertagna med öppna armar.

Efter vår pinsamma introduktion så var det rast. Vår trogna vän Diego visade några av oss runt i skolan. Och jag tror inte jag är ensam om att tycka att skolan är alldeles för liten och alldeles för högljud för 200 personer.

Efter rasten var det tillbaka in i lektionssalen för att lyssna på en föreläsning om Oscar Romero, som var en biskop här i El Salvador, och jag kommer snart in på lite mer om redovisningen. Men Under denna redovisningen satt vi ca 35 st i ett väldigt litet klassrum, och än en gång visade dom en underbar vänskap och flyttade på sina saker för att ge plats på bänkarna. Men innan redovisningen skulle starta skulle vi leka en liten lek som vi numera är ganska vana vid; djurleken. Man får en lapp med ett djur och så ska man med hjälp av kroppen hitta sin partner, inga ljud är tillåtna. En sak som också blivit en vana är att jag är den enda som inte får en partner. Men när humöret var på topp så var det dags att sätta sig igen.

Pressentation om Romero

Redovisningen handlade som sagt om Oscar Romero som var Biskop. Han föddes in i det rikas sida men valde ändå den fattiga. Romero visade stort hjärta till folket i El Salvador, och speciellt de fattiga. Romero ville leva som de personerna han träffa, och alltid försöka ge dem en bättre tillvaro. Som ett exempel berättade dem att om han träffade en person utan skor tog han av sig sina egna och gav dem till personen och gick själv barfota istället. Romero visade folket den rätta vägen, hur man skulle leva för att få det perfekta landet, han visade vägen till Jesus kristus. Han bad dem rika, dem som hade allt, att ge till dem fattiga, dem som inte hade någonting. Han gav allt för att rädda de fattiga, och insåg att här behövdes göra en förändring och Romero skulle bli den ledande hjälten. Detta skulle kosta honom livet.

Under Romeros tid pratade han mycket om att ”vi ska inte slåss rika mot fattiga, för vi båda är här av samma anledning och vi har samma rätt att leva på denna jord med samma rättigheter.” Romeros död fick bli starten för den demokrati som håller på att utvecklas än idag. Många ser Romero som en förebild, men inte för den demokratin han förde utan för den underbara människan han var och med det stora hjärtat han hade till sitt folk. Romero dog 63 år gammal.

Men nu kommer vi till det värsta, under hans begravning hade regeringen (vilket dom förnekar) planerat en massaker. För på taket runt omkring kyrkan som Romero skulle begravas i låg det civilpoliser som var bereda sina vapen och granater, och detta var på 1980 talet. Kan ni tänka er att det är lite mer är 30 år sedan bara som polisen skött mot sitt eget folk från order av regeringen.

Film på Romeros begravning

Ett utav taken som poliserna gömde sig på (inte Jonatans huvud)

En utav vår lärare var med när detta hände, har var med på torget utanför kyrkan där dom började skjuta. Jag tänker dock inte berätta om vad han gjorde osv utan det är hans egen historia. Men som sagt så slutade inte begravningen som man ville. Istället snabbade man sig ner under kyrkan för att begrava Romero. Man var rädd att man inte skulle hinna innan folk som instormande, men allt gick bra och nu ligger han där nere.

Detta var alltså elever från skolan som berättade detta tillsammans med lite historier från Angel. Lite senare på dagen skulle vi också få åka till kyrkan och torget som allt detta ägde rum på. Men innan det var det lite ”hantverksarbete” på schemat. Killarna skulle göra nyckelhängare, och tjejerna smycken (snacka om fördomar).

såhär blev resultatet

När vi alla var klara gick vi gå ner till bussen för att ta oss just till kyrkan och torget. På bussen kommer två okända människor som ingen av oss sätt förut, våra vakter.

Väl framme vid kyrkan få man många känslor när Angel börjar berätta om händelsen i detalj, man märkte verkligen att han visste vad han pratade om. Det är verkligen intressant att lyssna på en sån person, han fångar sina lyssnar med sina egna versioner av händelserna.

När vi hade varit ute på torget och sett oss runt var det dags att gå ner till graven. Här var det mycket känslor, bland annat låg det en kvinna på knä över Romeros grav och bad när vi kom ner. Nere vid graven är det inte bara Romero som ligger utan även ett flertal till, och det går faktiskt att köpa sig en plats på denna gravplatsen. Men jag tror att vi alla är överens om att denna gravplatsen var till för hjältar som förtjänade sin plats i himlen.

Här är en bild på Romeros grav:

De fyra pelarna runt graven representerar de fyra evangelium. Rosen symboliserar livet, och trots Romeros död så lever han kvar i folkets hjärta. Kaffe växten symboliserar El Salvadors levnadsbröd. Kulan mitt i Romeros hjärta symboliserar kulan som träffade honom under en gudstjänst, och samtidigt är det en krydda. Käppen bredvid Romero symboliserar kyrkans makt. Och sist men inte minst har vi en krydda som bär samma namn som han själv; Romero

Det finns grupper som fortfarande tänker på samma sätt som man gjorde då, för ca 30 år sen, men man låter ändå Romero vila i frid.

När vi var klara i kyrkan ville många köpa souvenirer i ståndet utanför så det fick dom göra. Sen var vi alla hungriga så vi stannade förbi på pizza hut (stor besvikelse hos alla... eller?) Pizza och läsk satt bra i magen hos oss alla skulle jag tro. Efter maten så kom det in tårta, men ingen hade någon aning om vad som hände, och till slut kommer alla servitriser fram och ställer sig framför Malte. Samtidigt som dom ger honom en ballong börjar dom sjunga som om han fyllde år. En rolig tradition dom tydligen hade här.

När allt var klart på pizza hut drog vi oss vidare till hotellet för att byta om till långbyxor som vi så väldigt gärna ville ha på oss i det kyliga, blåsiga El Salvador (vindstilla och 32 grader). Långbyxor och täckta axlar var ett måste för att komma in i kyrkan som vi skulle till nu på eftermiddagen. Vi hade fått besked om att bussen skulle åka från hotellet kvart i, och när alla är klara och redo för att gå ner till bussen så hade vi tydligen fått fel information och kortbyxor var tydligen tillåtet i kyrkan, så det var bara att byta om igen.

Jag ska vara ärlig från början och säga att jag inte riktigt förstod allt vi gjorde i denna kyrkan. Tolken var lite svår att förstå och då är det inte lätt att hitta något samband i det hela men jag ska försöka sammanfatta det hela lite lätt utifrån det jag tog till mig.

Först fick vi en visning i kyrkan där man visade lite var alla bilder hade för mening, för detta var inte bara en kyrka utan också en högskola samt museum. Även på detta stället låg det präster begravna. För på denna platsen hade 5 präster blivit skjuta, plus två oskyldiga kvinnor, en mamma och en dotter som bara råkade vara på fel plats i fel tillfälle. Detta utspelade sig så sent som 1989, alltså nästan igår. Detta är något som alla här i El Salvador vet om, men alla vill glömma.

Rosträdgården som tyvärr inte har blommat så bra pga regnet

Efter rundturen på museet fick vi gå in i rummet där mamman och dottern dog. Vi tog lite bilder på tavlor där inne och här får ni se en av dom:

Bilden symboliserar en mamma och en dotter. En mamma som skyddar sin dotter från faror enda in i döden. För när kvinnorna hittades så låg mamman över sin dotter, vilket man tror att hon gjorde för att skydda henne. Hur vet vi det undrar ni då? Jo, vi fick faktisk se bilderna som polisen hade tagit för sin utredning. Riktiga bilder, väldigt starka bilder, som gav många känslor och satte hjärnan i arbete. Hur kunde regeringen ännu en gång göra så här mot sitt folk?

Och med den frågan avslutar jag mitt blogginlägg. Godnatt.

Ps. vi tog bussen hem och åt, sen gick vi till sängs allihopa. Ds

Viktor Johansson (cn)

Hej allihopa!

På grund av det osäkra vädret här i landet blir det justeringar och ändringar i vårt schema. Men endast för att vi inte skall utsättas för onödiga risker, vår säkerhet går ju i förstahand såklart! :) Dock kan vi inte utföra alla aktiviteter som planerat utan får flytta om dagarna så det passar, även improvisera lite grann, men det sköter lärarna fint o vi elever hänger på o är glada o nöjda för vad vi än hittar på! :)

Idag fick vi en väl behövd sovmorgon innan dagens aktiviteter sattes igång. Vi var nog alla lite sega efter gårdagens sena hemkomst. Men pigga, glada och förväntansfulla satte vi oss alla i vår gula skolbuss med ”sommartider” på hög volym o strålande sol utanför de nerdragna fönsterna med enda riktning stranden. Eftersom hotellet vi bor på ligger i San Salvador tar det ca 1 timma att ta sig till kusten med. Vi kom iväg härifrån vid ungefär halv 11. Jag personligen har inget emot bussresorna även de långa. Det finns så mycket att titta på längs vägen så man blir aldrig uttråkad, det är nya spännande saker som fångar ens uppmärksamhet vart man än ska. Alltifrån hundar, höns, kossor, getter och hästar håller oss o alla andra människor sällskap längst med vägarna, husen floderna o de höga bergen här i El Salvador.

Eftersom att vi alla gillar improvisation lade vi till en liten extra utflykt på vägen. Vi stannade på en reptil - ”park” där ägarna födde upp olika sorters ödlor, skägg agamer och leguaner som de sedan sålde och exporterade till USA . Stället bestod av ett antal inhägnade gårdar kryllande av ödlor i alla olika storlekar och färger. De hade även ormar i glasmontrar, de var mindre uppskattade av oss svenska besökare...

Efter en timmes uppehåll, varma o väldigt badsugna begav vi oss mot den så omtalade och efterlängtade sandstranden. Både elever och lärare kastade sig i de varma stillahavs vattnet utan den minsta tvekan. Eftersom vågorna är stora o botten ojämn bildas väldigt mycket o starka strömmar som lätt driver en iväg utan att man lägger märke till det. Så det krävs en extra försiktighet och respekt för havets krafter. Nöjda efter en låång stund i vattnet begav vi oss upp mot hängmattorna där hamburgare o pommes väntade som lunch till oss. Det var en eftermiddag i paradiset!

På stranden Costa Del Sol där vi befann oss finns förutom den finaste utsikt o strand jag någonsin sett ett litet hus och ett inhägnat kvadratiskt område med nät och staket runtom. På denna mark fanns nergrävda sköldpaddsegg som människorna skyddar o tar hand om tills äggen kläcks och ungarna tar sig till havet för att påbörja sitt ca 100 års liv. Dock är det endast 1-3 av 1000 sköldpaddsungar som överlever, de som har turen med sig kan leva ute i det fria upp till 150 år.

Från det ena till det andra, efter en fantastiskt fin dag tillsammans med exotiska djur, ljuvlig natur och helt underbara människor, är det nu dags för lite kvällsmat. Vi alla är trötta o längtar till våra sängar. Hoppas ni all där hemma har det bra! Stora kramar (speciellt till: mamma, lillebror, storasyster, janna och oliver) Saknar er!

// Mikaela Arroyo Boström

Nu skriver vi i våra dagböcker innan vi ska sova, imorgon ska vi upp tidigt! Hoppas allt är bra hemma i Sverige :)

Fredagen den 22 oktober 2011.

Det var frukost klockan 08.00, vilket betydde sovmorgon för de flesta av oss. Några personer valde att gå upp lite tidigare för att köra ett fys pass på morgonen, andra låg kvar i sina sängar. Klockan 09.00 blev vi hämtade av bussen som skulle ta oss till Santa Tecla. Vi började med att hälsa på en privat gymnasieskola där vi gjorde namnlekar och spelade fotboll. Några satt sig i solen och pratade med El Salvadoraner, försökte lära känna varandra lite bättre. På den skolan så hade de en grupp elever som jobbade med miljön. Vi fick en föreläsning om vad de gjorde och hur de gjorde det.

Därefter åkte vi till en kommunal skola där vi blev mottagna av endast lärare och skolans rektor. Där fick vi mat samtidigt som vi lyssnade på när olika personer berättade om jordbävningar och översvämningar som ställt till stora problem för landet och dess invånare. Vi fick senare åka till en plats som de berättade om. Det hade blivit så mycket översvämning i en flod så en buss fylld med folk hade drivits iväg, 36 personer dog. På den platsen fanns det uppsatt kors med deras namn på till minne av den händelsen.

Efter det så åkte vi till ett ställe där Röda Korset i San Salvador hade sina bilar och utrustning. De berättade för oss hur de arbetade, hur finansieringen går till och vad som händer när de får ett larm med mera. Vi fick även kolla på och prova vissa utrustningar.

När vi varit där så styrde vi kosan mot ett varuhus vilket skulle bli dagens sista stopp. Som ni kanske läste i tisdags så var vi även då på ett varuhus. Det var ett varuhus för medelklassen i landet, idag besökte vi ett som var för de finaste och rikaste. Det var kul att se vilken skillnad det var på ställena.

Vi har haft 30 graders värme större delen av dagen, så det är många av oss som har fått färg idag.

Imorgon står Museum och bergsvandring på schemat.

Sara Hjalmarsson.

Här kollar vi in i en ambulans från Röda Krosset.

Hela gänget utanför Röda Korset.

Lära-känna-varandra-lekar utanför en privatägd gymnasieskola.

Inne i ett klassrum.

Först och främst vill jag beklaga att publiceringen av denna dagen blev försenat, hade tyvärr inte tid att lägga upp den på morgonen. :( Men här kommer den!

Tjenare allihop! Mitt namn är Oliver Hammarström och idag skall jag berätta lite om vår utflykt till staden Conjutepeque (svårt att uttala J) hoppas ni får en klarare inblick om hur det är här i ES, är det något ni inte förstår eller att jag har formulerat mig på ett konstigt sätt eller bara undrar över något så får ni gärna lägga en liten kommentar så skall jag eller någon annan förhoppningsvis kunna svara!

För mig började dagen kl 05:30, jag klädde på mig träningskläder samt gympaskor, för nu var det dags för lite morgon gymnastik! Vi var sex personer som hade bestämt sig för att ta tillfället i akt och känna morgon brisen susa förbi medan vi pustar och kämpar i olika övningar som te.x  när vi sprang upp och ner från våran 20 graders lutande infart eller när vi körde 30 sekunders armhävningar, sit-ups, upphopp, plankan osv. Hela alltet var en pina men det gick att genomförs! Jag vill även ge lite” creds” till Maria och Susann som faktiskt var med på detta! När tortyren var klar så var det dags för mig att ta en efterlängtad varm, go dusch medan kökspersonalen på hotellet förbereder det sista inför frukosten.  Väl vid frukosten bjöds det på fattiga riddare, saftiga vattenmelonsbitar, flingor och som dryck juice.

Klockan sju var det dags för oss att ta oss ner till bussen, det var även då vi fick redig syn på solen för första gången under vår vistelse i ES. Det var riktigt gött!  Eftersom vi fick en riktig ”summer-feeling” av solen så bestämdes det att det skulle spelas gamla klassiska sommar hits, som te.x sommartider ! Det ökade verkligen stämningen i bussen!

Bussresan till sjukhuset i staden Conjutepeque tog drygt en timme o tio minuter. Vid grinden till sjukhuset var det beväpnade vakter som var på sin vakt, det som jag tyckte var märkligt var att det var lösa hundar som kunde gå hur de ville på sjukhusets gård, Det var ett ganska dåligt första intryck, även om jag älskar djur så ger det känslan av att kanske hygienen inte är det bästa samt att det kanske inte är så organiserat? I sjukhuset var vi indelade i två grupper som fick gå med två olika herrar/damer som gav oss en rundtur i massa olika avdelningar. Precis vid ingången fanns ett speciellt rum där bara akuta fall tas upp, och i detta fall var det en liten flicka som hade fått en kraftig hjärnskakning. Vi fick gå in i rummet, till och med ta kort. Det kändes lite konstigt att få ta kort inne i en operationssal när det var en patient som vid just den tidpunkten vårdades. Dom har ju en helt annan syn på sekretess lagen här. Det är nog en väldigt liten chans att man i Sverige får gå in i ett upptaget akutrum med massa elever och sedan ta kort. En annan grej jag la märke till var hygienen, vid vissa ställen såg man dammtussar, konstiga fläckar och även att en grupp fick ta på sig sjukhus rockar medan den andra gruppen gick vanligt, även om vi gick på ungefär samma avdelningar.  Sjukhuset i Conjutepeque är alla välkomna att komma dit och få vård. Det är ofta så att folk från Guatemala och Honduras kommer dit också.   Sjukhuset kanske inte är det mest modernaste, de har ingen datoriserad reception, utan allt hanteras med stora böcker och skrivs för hand. Sjukhuset erbjuder in princip all vård som du kan tänka dig, det är olikt från svenska sjukhus där du ständigt måste byta sjukhus eftersom det kanske inte kan göra just det o vice versa. Du har till och med tillgång till att plugga på sjukhuset.

Allt är statligt vilket betyder att du inte behöver betala för något, bara de större operationerna. (Som jag uppfattade det). Maten specialanpassas för varje patient på sjukhuset för att det skall gå så snabbt och bra som det bara går att bli frisk.  Väntetiderna på sjukhuset är ca 1 timme och att sjukhuset blir överbelastat är relativt vanligt, vi fortsatte våran rundtur tills det var dags för ett liten break, då bjöd dom på sjukhuset på en god läskeblask. Då hade man även möjlighet att sola lite (Wihoo). När breaken var över följde vi med en dam som guida oss till förlossningsavdelningen där vi fick möjlighet att gå fyra o fyra in i ett rum där övergivna barn togs hand om, då snackar vi om spädbarn. När det var min tur att gå in kände jag att det blev sjukt varmt eftersom vi var tvungna att ha på oss ytterligare en rock över allting, pga hygienen (bra sak!) När jag hade kommit in i rummet fick jag hålla i ett två dagar gammalt spädbarn, det kändes sjukt nervöst. Jag vart lite rädd att man kanske skulle tappa barnet i golvet. Men som tur var så blev det inget med det. Vi frågade personalen varför i helskotta någon skulle vilja överge en sådan söt krabat som denna. Då fick vi svaret att det kan vara många orsaker, som te.x brist på pengar, att något blivit våldtagen och inte vill ha med barnet att göra eller att föräldrarna helt enkelt var för unga eller inte var kapabla till att ta hand om ett barn+ att abort är förbjudet här.

När klockan slog runt 11 så var det dags att dra oss till bussen för att åka någonstans, vart vet jag inte. Vi körde runt i stan ett tag, vi checkade miljön, dom stora bergen, växter, sjukt vackert det är här asså! När vi svängde av vid ett hörn så fick vi alla i bussen syn på massa människor med stora hattar och paradkläder, jag blev lite mållös där för en stund, sedan förstod jag att det var någon sorts välkomnst-ceremoni, jag tog fram kameran direkt och började fota medan vi i samma stund klev av bussen. Vi bemöttes med kameror tillbaka och ett gäng glada människor. Sedan började dom spela på sina instrument som bara den, det lät mäktigt och man kände sig verkligen välkommen ! Vi blev ombedda att följa efter två flickor som höll uppe en sorts banderoll där det stod något jag inte kan komma ihåg just i denna stund, men jag kan tänka mig att det var något i stil med ”Välkommen till Conjutepeque”.

Vi alla blev lite förvirrade först ifall vi skulle stanna och lyssna på musiken som spelades eller om vi skulle följa med tjejerna, men det löste sig genom att hela musiken rörde sig med oss.

Jag tillsammans med några andra tog täten längst fram, kändes helt otroligt att man kan engagera så många människor till ett sådant här event, och även få polisen att godkänna att man få gå på gatan som en parad. Vi gick ungefär 100 meter tills vi kom fram till en ingång, där vi skulle gå in. Jag kollade mig omkring innan vi gick in och fick syn på män med balaklava och ett stort gevär i armen, de sa att det var ett fängelse precis bredvid dit vi skulle in.  Vi befann oss nu i Conjutepeque’s skola, första intrycket var en mysig arbetsmiljö med relaxade pluggställen. Rakt framför näsan så hade de satt upp en stor skylt/affisch där det stod Välkommen drottningblanka och sedan en bild på oss alla i en grupp! Det var riktigt kul, och bredvid den så var även bild på dem som var med förra gången i ES. Man fick och gav en hel del kramar när man kom. Vi skulle sedan sätta oss på stolarna som var utplacerade på scenen för oss elever, medan Malte, Maria, Angel och Susanne fick sätta sig vid ett bord.

När allt vart tyst så kom en man och en kvinna fram (Kommer inte ihåg namnet dock, men jag tror det var dom som hade styrt hela ceremonin) mannen och kvinnan hade ett långt tack tal till oss och hur dom uppskattade hela denna grejen, och dom berättade även hur viktigt det är med sånt här, och även att vi alltid kan vända oss till dem om vi är i knipa eller något liknande. Det är helt sjukt att de kan vara så snälla, dom betraktade oss till och med som familj!

När talen var slut så var blev allt tyst, sedan så kom samma person från paraden och började dansa och spelade helt sjukt grymt, det lät så förbannat mäktigt. Dom gjorde massa coola moves och läten som jag aldrig sett innan! Så för att föreviga denna händelse så började jag filma med min kamera, jag höll ut armen i drygt tio minuter innan det inte gick att filma längre. Det var en lättnad för de senaste tre minuterna skakade jag nog mest med armen ändå!  När dansen och musiken upphörde var det dags för tal igen, där berättade de återigen hur tacksamma dom är att vi är här och erbjuder vår hjälp och kunskaper för att på bästa sätt kunna kombinera deras kunskap med vår egen. När det var klart så bad de oss och en att komma fram och ta emot en present som dom hade föreberett. Vi fick presenten i form av en kartong-handväska, och inuti den så var det en väska som ser väldigt praktisk ut! Gracias! Nu var det dags för mat, och det bjöd rikemannen på! (Han kallas rikemannen eftersom han äger en hel stad och är väldigt förmögen) Han bjöd in oss i sitt hem som var väldigt läckert, han hade en liten trädgård inuti sitt hus! Som mat blev det lasagne med mycket sallader och som dryck en konstig rosa dricka som smakade kanel och te, det var speciellt… När alla var mätta och belåtna så bestämde vi elever att vi skulle dra ut en liten stund. Då frågade eleverna på skolan om vi hade lust och lira lite fotboll, visst sa vi och börja traska mot deras fotbollsplan. Vi delade in oss i olika lag på fem man i varje lag. Första matchen förlorade Sverige, andra med, vi hade verkligen underskattad dom. Men i tredje så var det dags att ge igen, då gjorde vi ett par snabba vinster, två tror jag det var. Sedan var det match mot det första laget igen som vi då förlorade. Matchen pågick i ungefär 10 minuter och var väldigt intensiv, både Sverige och El Salvador hade många chanser men bollen ville verkligen inte in! Tills….. El Salvador fick till ett gött anfall som förvirrade mig (som var målvakt), de sköt ett sjukt skött som jag inte hann se som resulterade i ett mål i krysset! Då kan jag helt ärligt säga att det var sjukt jobbigt och man blev verkligen svettig. Jag är absolut inte van vid att motionera/springa i denna temperatur samt luftfuktigheten. Sista matchen spelades väldigt lika, då var det tjejerna mot tjejerna, de spelade väldigt bra och Sverige kammade tillslut hem segern! Efter fotbollen så skulle vi hjälpa till att sortera och bära mat/kläder för att sedan donera till ett hjälpcenter, det gick bra, kommunikationen var förvånansvärt bra, även fast vi inte pratar samma språk så kan kroppsspråket göra en stor skillnad! När allt var klart så var det dags för ännu en busstur till hjälpcentret där vi ska leverera all mat och kläder. De eleverna som går på skolan följde även med oss i samma buss, så man fick lära känna dem och lära dem ett par ord på svenska och vice versa på spanska.

När vi nådde fram till hjälpcentret så var det första intrycket att det var väldigt fattigt, jag tog fram kameran och tog ett par bilder sedan fortsatte jag in i deras gård för att lämna av maten. När vi hade lämnat maten så fick vi även reda på att bussen hade gått sönder (typiskt) och att vi inte kunde leverera maten till mer än ett hjälpcenter. Så vi gjorde det bästa för att det skulle gå bra, de fick massvis med mat och kläder som vi hoppas att det kommer komma till god användning, eller rättare sagt, vi vet att det kommer komma till god användning eftersom det verkligen är människor som behöver det. Jag försökte heja på så många som jag kunde och så ofta jag kunde. Det var inte lätt eftersom det var folk hejvilt överallt, ganska förståndigt eftersom det var totalt 33 familjer som bodde där, och alla familjer har ju typ minst 3 barn. Så det blir en hel del! Vi försökte fullgöra våra uppgifter som vi hade fått, vi skulle nämligen sortera alla mat påsar igen, och nu så att alla påsar har lika många av varje sort. Det tog lite tid men det är ju det såklart värt! Det var en clown där som underhöll både barn och vuxna för att hålla stämningen uppe, han gjorde roliga lekar och annat roligt! Vi fick även chansen att personligen lämna över maten, det kändes verkligen helt underbart att få veta att det man gör verkligen gör skillnad och att folk uppskattar det man gör. Man får en good feeling in the mage! Vi var nog kvar i hjälpcentret i över tre timmar, det blir i alla fall kolsvart när vi skulle ta bussen. Eftersom bussen var sönder så fick vi åka i en liten minibuss och även en annan bil som skulle köra oss till bussen. Vi var elva pers som trängdes i den lilla bussen, snacka om trångt! När vi kom till bussen så var många, inkluderat mig väldigt trötta och den sömnen man fick på bussen var ju halvbra.. Vaknade med att jag inte hade någon känsel i vänstra benet o var sjukt torr i munnen.

20:30 ungefär så var vi äntligen framme vid hotell Alamo efter en lång och inspirerande dag.

Ungefär kvart i nio så var det dags för käk! Det bjöds på vegetarisk lasagne, grönsaker och en sorts bulle typ som en fralla.  Maten slank ner och magen blev full! Det enda som är kvar nu är att skriva bloggen, så det blir till att ta till sina sista krafter och göra det!

Vill även tillägga att man har en redig bränna i nacken nu asså!

Peace ! / Oliver Hammarström

I morse satte vi klockan på 08.00 ,bussen skulle komma kl 09.00. Till frukost åt vi stekt ägg röra med bönor & mjölk och choklad flingor. Jätte gott var det!
När bussen kom åkte vi på välkomstscermoni på José Ingenieros skolan. Vi fick ett otroligt fint bemötande, där var killar som stod och spelade trummor och folk med paraply för att skydda oss mot regnet.
Väl inne i klassrummet höll alla lärareoch rektorn tal, först på spanska och sedan var de en tjej i våran ålder som översatte till engelska. De hade dekorerat med egen gjorda Sverige flaggor, ballonger och stora blom buketter och deras lärare dansade i grupp med stora klänningar med starka färger.

Allihop var så fint uppklädda, killarna och tjejerna hade vit skjorta och svart väst med matchande svarta byxor. När vi såg hur fina alla var, både lärare och elever kände vi nog att vi inte var tillräkligt fina i våra turkosa drottningblanka tröjor=)

Efter att vi varit på välkomstcermonin åkte vi buss till en jätte fin restaurang, där vi åt tre rätters allihopa.
Till förrätt fick vi varm grönsaks soppa, till varmrätt åt vi kyckling med bacon röra i ihop med majs is och till efterätt fick vi en jätte fin tårtbit ihop med te/kaffe.

När vi ätit färdigt delade vi upp alla skor och gåvor emellan oss och sorterade efter storlek och manligt/ kvinnligt. Efter detta åkte vi till en idrottshall där det var 211 människor samlade varav 80 barn som hade bott i denna hall i en vecka på grund av att dem mist sina hem i vattenmassorna.

Att komma in i hallen och se alla dessa människor bo så som dem gjorde var väldigt rörande och starkt. De var hög musik på och barnen var sysselsatta med massa aktiviteter, allt detta bara för att dem inte ska drabbas av psykiska men i framtiden.

Att se dessa människor bli så glada för en sådan grej som ett par skor eller en filt, gav oss så mycket. Man kände sig helt plötsligt så liten, man skulle vilja göra så mycket mer. Detta fick en även att tänka till, vi har de så otroligt bra till skillnad från många andra och ändå klagar man.

Men man får inte glömma bort att dessa människor faktiskt har tak över huvudet och regelbundna måltider varje dag, när man ser detta som är en sådan stor skillnad på hur de är i Sverige glömmer man lätt bort dem t.ex. äldre som kanske sitter i rullstol och som inte kan ta sig till sådana här byggnader där dem kan få hjälp.

Det har varit en väldigt rolig dag men samtidigt enormt givande och känslosam.

Kramar// Hanna Kristiansen